Förmodligen inte enligt dagens ackrediterings- och certifieringsregler. Men
vi får inte utesluta att dåtidens mentorer och coacher hade en väl beprövad
erfarenhet. Däremot kanske inte den vetenskapliga grunden var så väl
dokumenterad.
Djingis Kahns ledarskap hade
redan vid hans död 1227 byggt det största imperium som historien hittills har
skådat. Djingis hade också sörjt för att imperiet skulle bestå och utvidgas
även efter hans död. Han hade delat upp makten mellan sina fyra söner och även
gett barnbarnen stort inflytande. Det betydde att expansionen kunde fortsätta
såväl i Europa som i Kina.
Så småningom började ändå detta mongoliska imperium att knaka i fogarna.
Man kan säkert finna fler anledningar. Historieböckerna pekar gärna på krigsteknikerna.
Mongolernas kavalleri beväpnat med svärd och lansar kom med tiden att möta
gevär och kanoner som hade utvecklats efter det man uppfann krutet. En annan
förklaring är att det mongoliska imperiet växte så snabbt att det aldrig kom
att få ett gemensamt språk och kultur.
Expansionen österut leddes av Djingis
sonson Kublai Kahn som till slut blev den förste kejsaren i Yuandynastin. Det
sägs att Kublai var mer intresserad av rikedomar och utsvävningar än att
administrera det stora riket som till slut kom att styras av de kinesiska
ämbetsmännen. Samtidigt började också det mongoliska imperiet falla samman i
väst.
Det finns inget i historieböckerna som indikerar att Djingis arvtagare hade
den ödmjukhet inför skillnaden i kulturer och religioner som Djingis är känd
för. Det går inte heller att finna den vilja att lyssna på rådgivare som är
omvittnad hos Djingis. Rådgivare, mentorer och coacher som förmodligen med sin
tids måttstock var professionella.
Så en viktig förklaring till imperiets förfall kan vara att Djingis
arvtagare, som ärvt sina tunga ämbeten, i högmod inte tyckte sig behöva samma
stöd. Och högmod brukar gå före fall.
Lars-Olof Tunbrå
Medlem av styrelsen i EMCC Sverige