När jag var yngre talade mina föräldrar och deras generation
om bristande omdöme och gott omdöme. De talade om omdöme som en väsentlig del i
en människas mognad. De talade om omdöme som en mental förmåga att fatta
rationella beslut. Bara den mogna personen borde kunna beläggas med ansvar.
Jag saknar samtalet om omdöme. I våra mentorgrupper talar vi
ofta om sunt förnuft, mod, integritet, beslutsförmåga men sällan om omdöme. Jag
vet egentligen inte varför. Det är bara ett begrepp som åtminstone i min närhet
inte längre används.
Vad skulle då fördelen kunna vara med att återuppväcka synen
och kravet på det goda omdömet?
Jag tror ju att de flesta människor instämmer i att vi gärna
både själva vill vara och bli ledda av mogna personer som kan och vill ta
ansvar. Människor med gott omdöme som i kraft av sin mognad förmår att se mer
till andra än till sig själva, som drivs av ansvar för helhetsperspektiven och
som förmår att sätta sin egen roll i ett sammanhang.
Människor med gott omdöme, helt enkelt.
Mie Jernbeck
Mentor International
Styrelseledamot i EMCC, Sverige
